Trött med glad

Känner mig rätt harmonisk för tillfället - skön känsla:-)!
Tog tjuren vid hornen igår och talade om rakt ut att jag tänker vara föräldraledig på heltid åtminstone till i höst, och att L ska börja på dagis först om 1½ år. Kändes väldigt bra, och chefen försökte inte ens övertala mig *kors i taket*. Skönt att ha det avklarat, nu kan jag njuta mer av att vara hemma, och så kanske de låter bli att ringa och tjata.

Jag är så glad över att jag har tre så fantastiskt fina barn. B som är så duktig och snäll och börjar bli stå stor. Har playdates hemma hos kompisar och bjuder över dagiskompisar hit. Ibland börjar hon likna en lite tonåring redan - testar gränser och struntar i att lyssna när det passar. Men för det mesta är hon väldigt lätt att ha att gör med nu. Hon kan redan skriva och läsa lite grann, och vi hade funderingar på att sätta henne i 0an redan till hösten, med sina kompisar som är ett år äldre. Men vi har bestämt oss för att inte göra det. Hon växer upp så fort ändå, och det är nog bra för henne att få vara liten ett år till och bara leka på dagis. Fick höra av en kurator på en högstadieskola (i bastun efter vattengympan) att det är så hårt klimat idag, och att de som utvecklas lite senare på högstadiet bland tjejerna har det riktigt tufft. Ryser lite vid tanken, men det lär ju inte dröja så länge innan vi är i det stadiet av livet. Så det är nog bättre ändå att hon får vara bland de äldre i klassen. Bara hon hamnar i rätt gäng. De som hon umgås med som är ett år äldre är alla bra ungar med vettiga föräldrar. I hennes egen årskull är det lite blandat. Men det blir ett senare problem. Hon har hur som inga problem att skaffa nya vänner, så det blir nog bra. Jag hoppas att hon kan få slippa hamna lika hårt i "duktig-flicka-fällan" som jag gjort.
M har tagit ett stort kliv nu utvecklingsmässigt, och återigen blivit i det närmsta blöjfri. Hon var nästan torr när lillebror kom, men har haft bakslag sen dess. Vi har försökt till och från på hennes villkor under hösten och vintern, men nu funkar det klockrent med trosa på dagen och blöja bara till natten. Hon är så påhittig och go! Det är inte alltid hon bryr sig om vad vi säger, men hon gör det med charm, och när det verkligen är viktigt vet hon precis vad som förväntas av henne. Maken till innovativ unge får man leta efter. Hon ser till att fixa som hon vill och hittar lösningar för att t ex ta sig upp dit hon inte når osv. Allt vill och faktiskt kan hon göra själv nuförtiden - skönt! Hon är så kramgo och kärleksfull att jag bli varm i hjärtat. Hon och B har verkligen stor glädje av varann och kan leka väldigt bra tillsammans. Tidvis är det såklart mycket gnabb och bråk - syskonkärlek, men däremellan märker man hur de månar om varann - det finns inget som värmer hjärtat mer:-P! M börjar också bli mer försiktig med sin lillebror, samtidigt som han tål mer, så de börjar också få en riktig relation - mysigt.
L är snart ett halvår och börjar också ta alltmer plats här hemma. Mina studier jag försöker syssla med parallellt med att vara hemma får bli lite nerprioriterade för tillfället, för det är inte många stunder per dag jag hinner läsa. Men det löser sig ändå. Samtliga kurser i höstas fick jag VG på, så G lär det bli nu i vilket fall, och mer behövs inte. L sitter med vid matbordet nu, gapar som en liten fågelunge efter mat och gröt. Han vänder sig från mage till rygg och nästan från rygg till mage. Hoppgungan är en riktig hit - han studsar så det står härliga till:-). Två små tänder har tittat fram redan. Det ska bli kul när han kan sitta stadigt utan stöd - nu sitter han själv en liten stund - så man kan börja leka lite mer riktigt med honom. Han är världens charmigaste lilla bebis, tokler såfort någon tittar eller pratar med honom. Fast det är klart, som en bordsgranne vid dopfesten sa i förrgår "Vem vill inte bli sedd? Vem blir inte glad över att bli sedd av någon annan, det är ju det härligaste som finns!" Så klokt sagt.

Själv känner jag att det kommer att bli väldigt bra för mig med terapi. Jag har aldrig funderat över det förut, men när jag är där märker jag hur mycket undantryckta känslor jag har, vilka orimliga krav jag ställer på mig själv, och att det finns andra sätt att se på saker. Det enda är att det är så hemskt dyrt, men jag får se det som en investering i livskvalitet, samt i barnen. För kan jag undvika att föra vidare vissa saker till dem, som jag i efterhand inser att jag tagit över från min mamma, så är det värt varenda krona. Jag gick ju dit för att få hjälp med min kräkfobi, men har förstått att det endast är toppen på isberget av mitt kontrollbehov. Så nu ska jag dit en gång i veckan framöver. Det ska bli väldigt spännande att se vart det leder.