måndag 22 februari 2010

Here we go again...

Så var det dags för det jag fasat för hela vintern - magsjuka i familjen. Ryser bara jag tänker på det. Jag är så fantastiskt glad att jag har världens mest omtänksamme make, som förstår hur jobbigt det är för mig. Han tog direkt tag i situationen när M kräktes i sängen - satte henne i duschen och började sanera i hennes rum. Jag fick göra de okladdiga sakerna, som att hämta hink och påsar, rena sängkläder etc. Sen sov han med henne på en madrass i allrummet och tog hela natten, medan jag fick stänga in mig med L i vårt sovrum, bakom två stängda dörrar och med öronproppar. Gissar på att han ändå sov mer än jag den natten, trots Ms magtömningar. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite hjälp av terapin att hantera kroppens reaktion, för jag inser ju att den överreagerar utan att jag kan göra något åt det. Hjärtklappning, hög puls, tryck över bröstet, sug i magen och panikkänslor för att någon i närheten mår illa är inte normalt. Som tur är mådde M bra hela dagen igår, så inatt sov jag väldigt gott. Tyvärr fick jag höra imorse att hon varit dålig på tidiga morgonen idag igen:-(. Men, underbara maken har isolerat sig och tjejerna (B klagade också på magont igår, även om det inte blivit något mer där än, tack och lov), i barndelen av huset, så jag hoppas att i alla fall L slipper bli sjuk. Fick höra att det går på Ms dagisavdelning, men vad jag har hört än verkar det som att bara barnen blivit sjuka, så jag håller tummarna för det.
Jag har en bokad tid hos psykologen imorgon, och har mejlat med henne om hur vi ska göra. Jag är så himla nojjig för att inte smitta andra, så jag ville helst omboka tiden. Men hon ville att jag ska komma, så jag får ta med mig L (vill inte lämna maken med alla tre och riskera att L blir sjuk. Hans lilla kompis fick ligga inne en hel vecka på sjukhus nyligen när hon var magsjuk.) På sätt och vis ska det bli skönt att få prata ut om det hela. Hoppas att L håller sig lugnt. Jag är väldigt nyfiken över hur hon skall kunna hjälpa mig. Det vore ju onekligen väldigt skönt att slippa gå och hålla andan mentalt hela vinterhalvåret för att man är så orolig för om någon i familjen ska må illa. Det tar så oerhört mycket energi, helt i onödan. Rent mentalt vet jag ju att händer det så händer det, men det är svårt att styra känslolivet alla gånger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar