Tänk att ett nummer på nummerpresentatören kan väcka sådant obehag...

Idag har jag varit vuxen nog att själv bestämma om jag vill svara i telefonen. Det ville jag inte. Såg på nummerpresentatören att det var från jobbet. Jag har redan talat om att jag tänker vara mammaledig till efter sommaren, men de försöker ändå titt som tätt höra om jag inte vill komma in och jobba lite. Får en klump i magen bara jag tänker på det. Hörde hur mobilen gick igång, samt hur det plingade till när SMSet om att "du har ett nytt meddelande" kom. Lyssnade av efter en stund, och hörde chefens överkäcka stämma säga att hon vill att jag ringer upp. Väntar till i eftermiddag. Nu ska jag strax till psykologen. Kanske ska prata om jobbet då med. Känner verkligen att det är dags att byta nu. Inga av de arbetskamrater jag jobbat någon längre tid med finns kvar, just nu verkar alla sluta samtidigt och vad jag förstått är kaotiskt bara förnamnet. Känns inte så lockande att åka in alls. Det svåra är bara att inte bli omkullpratad av chefen - hon är väldigt bra på att övertala/kräva saker. Men nu har jag faktiskt laglig rätt att vara hemma, sådetså!
Ju mer jag tänker på det desto sjukare är det att jag blir stressad bara av att tänka på jobbet, och övervakningen där. Det är nästan så att jag paranoid börjar kolla runt här hemma efter kameror - om inte chefen kan se att jag medvetet lät bli att svara när hon ringde. Helt klart dags att byta arbetsplats ... Får se vad som dyker upp, har en grej på G, men vet inte riktigt när. Lite kluven är jag, för jag har varit hemma så länge, så rent yrkesmässigt vore det kanske smart att åka in någon vecka, men jag vet hur det blir. Stressigt och så plötsligt ska man bossa över hela stället när chefen och familjen drar iväg på semester, fastän man är ringrostig och inte har fått möjlighet att utföra vissa mer komplicerade saker medan det finns någon i huset att fråga. Men så när det passar ska allt funka ändå, när de inte är där.
Nej, jobba ska man som sagt göra resten av livet, så jag tänker faktiskt njuta av mina barn nu när de är små! Blir arg på mig själv att ett stygn av dåligt samvete river i bakhuvudet, för jag ska inte behöva ha dåligt samvete för att jag prioriterar min familj och mina barn. Det är de som betyder mest av allt för mig, och hellre att chefen blir missnöjd än att familjen blir det. Nog för att maken stöttar mig vad jag än väljer *älskar*. Sålänge jag inte hör från jobbet (eller bara läser om kaoset i förtäckta ordalag via Facebook) går det bra att skjuta ifrån sig det dåliga samvetet, men när de ringer och stör i min mammabubbla rubbas mina cirklar. Jag vet att det kommer att bli lite tufft när jag väl ska komma tillbaka igen - jag har varit hemma länge nu. Men det känns som att det kan lika gärna få bli tufft då, än att det ska behöva bli det både nu och sen igen när jag ska börja på riktigt. Mycket tankar som går runt. Hoppas, hoppas att plan B funkar!