Imorgon bär det av till fjälls!

Borde väl egentligen packa det sista nu, istället för att sitta vid datorn. Men eftersom vi högst sannolikt inte kommer att ha någon uppkoppling i fjällen måste jag ju Interneta lite först;-).
Imorgon bitti ska vi åka upp till Orsa Grönklitt. Det ska bli så skönt att komma hemifrån lite, och förhoppningsvis få lite sol och skidåkning. Skönt att det är relativt nära ändå, Orsa, så inte barnen hinner tröttna alltför mycket. Det blir första långresan med tre barn, spännande!

Ännu lite mer spännande för att jag är yr igen. Var ju jätte-jätteyr och sjukskriven för det när jag väntade L, men då sa både läkare och barnmorska att det var helt normalt att väggarna snurrade för ögonen när man var gravid. Tre månader tog det, sen gick det över. Igår var vi på middag hos goda vänner. Jag kände efter maten, när vi höll på att lägga 5 barn i 3 olika rum att något var i olag i kroppen. Frös och kände mig orolig i magen. Försökte ignorera det, men när vi väl hamnade i soffan alla vuxna och skulle ha lite trevligt när barnen sov så blev jag helt galet yr. Tack och lov snurrade inte taket ner mot golvet som sist, men inne i huvudet kändes det som att jag åkte karusell. Kallsvettig, likblek och illamående sa jag till maken att vi nog tyvärr får tacka för oss. Fick ett glas vatten och snälle värden öppnade dörren ut i vinterkylan för att jag skulle få lite luft, medan maken hämtade bilen och packade in alla barnen. Jag fick stödja mig på värden ut i hallen och sätta mig på golvet för att få på mig stövlarna. Helt galet. Kändes kymigt att kvällen fick ett sånt abrupt slut när de bjudit på god mat och allt, men jag mådde verkligen inte bra. Jag var yr inatt, och fick min första riktiga sovmorgon sen L föddes imorse - sov till elva(!), helt underbart skönt! Idag känns det bättre, men jag är ändå snurrig, det känns som att hjärnan är lätt bortkopplad. Men jag kan i alla fall vända huvudet utan att det känns som att jag ska ramla omkull - alltid något;-). Skönt iaf att maken ska köra upp imorgon - hade inte känts så bra att sätta sig bakom ratten. Har som sagt inte varit så här yr sen jag var gravid sist, så jag hoppas verkligen att hormonspiralen gjort sitt jobb därinne. Tre barn på fyra år räcker väldigt bra... Men det är väl något virus på balanssinnet antar jag. Får väl kolla upp det om det inte är bra när vi kommer hem igen, men det hoppas jag verkligen att det är:-).

Världens bästa svärföräldrar!

Jag slapp ju oroa mig för magsjuka i bilen i af, för både jag och maken däckade i magsjuka redan inatt resp imorse. Som vanligt är ju oron värst, gick faktiskt att kräkas utan att dö, men att må illa hela natten och halva dagen var värre. Framför allt som det behövs servas mat och bytas bajsblöjor även om man mår skunk. Maken ringde till sin mamma till slut, då jag låg med L på sängen och höll på att svimma liggande (magsjuka och fullamning i kombination med att inte kunna dricka är ingen höjdare) och han sprang på toa som en tätting. Han skulle höra om hon kunde köra över lite mat åt tjejerna, då ingen av oss kunde med tanken på att laga något. Men då sa världens underbaraste svärmor att de hämtar tjejerna så vi får vila. Jag är så oerhört tacksam för att de riskerar att bli smittade för vår skull. Vet att min egen mamma inte skulle ha ställt upp så, då hon också lider av emetofobi. Men även om maken försökte säga att det var dumt att de också riskerar att smittas så stod svärmor på sig. Underbara hon! Det gjorde att jag kunnat sova när L tagit sina tupplurar under dagen, och jösses vilken skillnad det gjort. Efter nästan två dygn utan sömn var det precis vad jag behövde. Jag försökte i sig vila även när tjejerna var hemma, men det går inte att somna med gott samvete när en 2½ och en 4½åring är vakna i huset. Nu har jag i alla fall lyckats dricka både saft och blåbärssoppa, så jag känner att livsandarna så sakteliga börjar återvända.

Dags för nästa barn...

Hade skrivit ett väldigt långt inlägg alldeles nyss, men så hängde sig uppkopplingen, så det försvann. Kanske lika bra det, för det är inget skoj att läsa om för någon annan ändå, och själva bearbetningsarbetet fick jag ju gjort ändå, bara av att skriva det.
Sammanfattningsvis har B nu också blivit magsjuk, och jag har sån grym magkatarrr nu, och försöker febrilt att hålla mig sysselsatt för att hålla ångesten borta. Får se hur det går sen när jag ska släcka lampan och försöka sova, det är då den brukar köra över mig...
Fick två olika förslag från psykologen - att möta ångesten istället för att tränga undan den (vilket jag inte vet om jag vågar), eller att försöka hitta något sätt att stå ut - t ex att läsa, även om jag får göra det hela natten. Tror det lutar åt det sistnämnda, även om jag inte vet hur jag då ska orka med morgondagen med två barn som jag ska hålla igång medan maken och B håller sig undan... Vill inte, vill inte! Lyckades i alla fall styra mig och hjälpte till att städa medan maken tog dottern idag, då det var nedsölat över halva vardagsrummet, och jag bara så fort som möjligt ville få bort smittrisken härifrån. Hoppas, hoppas att vi andra klarar oss. Vi ska ju till fjällen om en vecka - som jag längtat till det! Men nu känns det asjobbigt, kan inte tänka mig något värre än om någon blir dålig i bilen på väg upp, då dör jag tror jag...

Längtar efter våren!

Igår var det helt sagolikt väder med strålande sol och gnistrande snö - härligt! Men idag är det gråmulet och trist, och jag längtar efter våren! B grät imorse när hon skulle ta på sig overallen "Mamma! Jag vill ha SOMMAR!" Ja, jag med! Det ska bli så skönt när tjejerna kan hoppa i jacka och skor själva och man slipper skotta fram och skrapa rutorna på bilen. Tror morgonbestyren kommer att ta en halvtimme kortare tid - minst. För att inte tala om att man kan ha altandörren öppen, och barnen kan springa ut och leka i gungställningen, plocka hallon och blåbär och bara vara. Mmmm härliga tid! Och deras mamma får sätta spaden i jorden och forsätta med trädgårdsanläggningen. Lite ledsen över att jag inte hann få ner några vårlökar i höstas, men jag ska plantera ut växter istället tänkte jag. I krukor om det krävs - jag måste få ha lite vårfint när all snön väl försvinner. En positiv sak är i alla fall att det börjar bli ljusare ute. Jag är så känslig för mörkret på vintern, och undrar varje vår över att det kan göra så stor skillnad för energin att ljuset återvänder. För tillfället skulle jag behöva en enorm dos energipåfyllning. Jag är så trött på att alla negativa känslor. Vill vara pigg, glad och uppskatta allt fantastiskt jag får uppleva här i livet. För i grunden är jag ju glad och lycklig över min fina familj, och tacksam över att jag får spendera så mycket tid med dem. Men sista veckan har sugit musten ur mig känner jag. Det ska bli skönt att komma bort lite snart. Vi ska upp till fjällen om en dryg vecka, och andra halvan av veckan kommer svärföräldrarna också upp. Då får vi lite avlastning, så förhoppningsvis kanske jag och maken får oss några åk själva i slalombacken också - det vore kanonmysigt:-).

Musikalisk bebis

Idag fick B gå till dagis igen, då hon ju inte varit dålig mer än lite ont i halsen i helgen. M fick vara hemma en extra dag för säkerhets skull, även om hon inte mått illa på över 2 dygn. Men hon får gärna komma igång att äta fullt ut också, så hon orkar med dagen på dagis. Idag har dock aptiten varit mer normal. Maken VABade med henne idag också, så jag och L gick på Sång&rytmik. Han tycker att det är så himla kul, och det är så roligt att se. Det spritter i hela kroppen på honom, och benen slår mot mina höfter som små trumpinnar när vi dansar. Idag fick de varsin trumma att spela på, och han både trummade och krafsade, samt undersökte den grundligt, varje liten nit i lädret. Han blir glad så fort man dansar eller klappar händerna framför honom. Det ska bli väldigt kul att se hur han utvecklas under terminen, och vad han klarar av att göra mot sommaren på rytmiken.
Jag tror att jag spänt mig så mycket de senaste dagarna, så att min kropp därför är helt slut, för det känns som att jag gjort värsta träningspasset och tömt hela energireserven. Det var väldigt skönt att maken var hemma också idag, så jag slapp stressa så mycket vid hämtning/lämning, och vi alla kunde ta det lite lugnt. Vi tog en promenad alla 4 och hämtade B på dagis. Skönt med lite frisk luft, och strålande vintersol. Lite piggare blir man ju i alla fall av vädret:-). Sen lagade jag första rätten från Linas matkasse - Purjoinbakad köttfärslimpa med potatis och hemmalagad gräddsås. Det var riktigt gott! Jag som inte rett en sås sedan hemkunskapen på 90-talet blev glatt överraskad över hur lätt det var - och hur gott det blev:-).
Imorgon blir det en vanlig dag, båda tjejerna ska till dagis, maken till jobbet och jag och L på babysim.
Nu var B precis ledsen, och genast knyter det sig i magen på mig. Jag kan inte riktigt slappna av än märker jag. Hörde hur hon sa AJ, och bad maken kolla om hon hade ont i magen. Som tur var var det "bara" växtvärk *puh*. Det borde ju vara färdigt nu, eftersom det redan gått så många dagar, men jag är så himla nojjig ...

Håller tummarna

Ingen har mått dåligt nu sen tidigt igår morse, så jag håller tummar och tår för att det är över för denna gång. Eftersom jag och L hållt oss i andra änden av huset och inte haft kontakt med M sen hon blev dålig lämnade vi faktiskt huset lite idag. Det satt långt inne, för jag är så himla rädd att smitta någon annan, men rent logiskt borde det ju vara säkert. Så han fick följa med till psykologen, och det gick helt okej. Det var väldigt välbehövligt att prata igenom de senaste dygnen, och få lite perspektiv på det hela. Har fått lite hum om hur jag kan tänka och göra för att försöka dämpa ångesten om det blir fler turer framöver. Nu kommer det att bli uppehåll i 3v pga sportlov och annat, så det ska bli spännande att se vad samtalet kommer att handla om sen.

Sen på em var jag på BVC med L. 6mån-kontroll, som gick galant. Läkaren tyckte att han var charmig och fullt utvecklad för sin ålder. Han är redan 71lång och 9,2 tung - stor kille, men det visste jag ju redan:-). Sen fick han de två sprutorna som han skulle haft vid 5mån egentligen, men eftersom han fick 3mån-sprutorna senare fick han även andra vändan lite efter. Första sprutan gick galant, men den andra som sved värre blev han ordentligt arg av. Han var högröd i ansiktet och skrek medan han fick plåster. Men så fort jag tog upp honom mot axeln lugnade han ner sig, så han är inte långsint i alla fall;-).

Sen skulle vi handla, då det var helt tomt på ffa frukostmat hemma, och vi behövde något färdigt till middag då klockan redan tickat på. Han somnade i bilen, så jag fick klicka i babyskyddet i sulkyn och ta med vagnen ner. Det gjorde att jag fick ta en liten vagn med två korgar för att få med mig allt. Bökigt är ju bara förnamnet på att försöka ta sig fram genom en stor välbefolkad ICA-butik med sulky OCH en vagn till när man är själv. Men, men jag är inte den som är den, så det var bara att kämpa på. Halvvägs genom listan inser jag dock att jag inte kommer att få plats med allt, så jag prioriterar frukostmat, middag och blöjjor. Ändå blir min lilla vagn överfull. Kommer igenom kassan utan problem, packar två stora pappkassar, och har blöjjor och toapapper bredvid. Funderar över hur jag ska få upp allt till bilgaraget, då den lilla vagnen med varukorgarna inte rymmer mina stora pappkassar. Inser att jag behöver ta en stor kundvagn, men de är ca 20 m bort, på andra sidan raden av kassor, förbi betongpelare och massor av folk. Lyfter upp blöjpacketet och toapappret på vagnens handtag och lyfter den första pappkassen. Då lossnar handtaget på kassen. Som tur är inser jag det innan jag lyft den fullt, så jag får ner kassen innan den välter, så alla varorna stannar på plats. Men jag kan ju omöjligt få den med mig. Funderar över om jag ska lämna L och maten och springa och hämta en vagn, men det känns inget bra. Som en räddande ängel dyker det upp en ny kassörska bredvid mig. Innan hon hinner in i sin kassa (som är tom på folk), frågar jag om hon kan tänka sig att hjälpa mig. Stressen lyser nog ur ögonen på mig, för hon tar bara min tia och går iväg och hämtar en vagn. En sån himla tur att hon dök upp just då - vet inte hur jag skulle ha tagit mig därifrån annars. Lite bängligt var det att få med sig en rätt full kundvagn och en sulky förbi betongpelare och allt folk, men till slut var jag uppe i garaget. Helt genomsvettig och fullständigt slut i hela kroppen. Så typiskt mig att inte inse att även jag har gränser, allt skall klaras av. Jag undrar hur de stackars ensamstående mammorna gör med bebisar som är för små för att åka kundvagn - storhandlar de inte, eller har de barnvakt? Jag är väldigt tacksam för att vi är två som kan dela på handling och andra praktiska göromål. Oftast åker maken och storhandlar utan barn. Nu har vi även bokat Linas matkasse, så det gör att det blir lite lyx varannan vecka iaf, då vi får leverans av färdigpackad matkasse med tillhörande recept. Det ska bli väldigt skönt att slippa tänka på vad vi ska äta till middag varannan vecka:-)! Och spännande att få lite matinspiration - det kan aldrig vara fel.

Here we go again...

Så var det dags för det jag fasat för hela vintern - magsjuka i familjen. Ryser bara jag tänker på det. Jag är så fantastiskt glad att jag har världens mest omtänksamme make, som förstår hur jobbigt det är för mig. Han tog direkt tag i situationen när M kräktes i sängen - satte henne i duschen och började sanera i hennes rum. Jag fick göra de okladdiga sakerna, som att hämta hink och påsar, rena sängkläder etc. Sen sov han med henne på en madrass i allrummet och tog hela natten, medan jag fick stänga in mig med L i vårt sovrum, bakom två stängda dörrar och med öronproppar. Gissar på att han ändå sov mer än jag den natten, trots Ms magtömningar. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite hjälp av terapin att hantera kroppens reaktion, för jag inser ju att den överreagerar utan att jag kan göra något åt det. Hjärtklappning, hög puls, tryck över bröstet, sug i magen och panikkänslor för att någon i närheten mår illa är inte normalt. Som tur är mådde M bra hela dagen igår, så inatt sov jag väldigt gott. Tyvärr fick jag höra imorse att hon varit dålig på tidiga morgonen idag igen:-(. Men, underbara maken har isolerat sig och tjejerna (B klagade också på magont igår, även om det inte blivit något mer där än, tack och lov), i barndelen av huset, så jag hoppas att i alla fall L slipper bli sjuk. Fick höra att det går på Ms dagisavdelning, men vad jag har hört än verkar det som att bara barnen blivit sjuka, så jag håller tummarna för det.
Jag har en bokad tid hos psykologen imorgon, och har mejlat med henne om hur vi ska göra. Jag är så himla nojjig för att inte smitta andra, så jag ville helst omboka tiden. Men hon ville att jag ska komma, så jag får ta med mig L (vill inte lämna maken med alla tre och riskera att L blir sjuk. Hans lilla kompis fick ligga inne en hel vecka på sjukhus nyligen när hon var magsjuk.) På sätt och vis ska det bli skönt att få prata ut om det hela. Hoppas att L håller sig lugnt. Jag är väldigt nyfiken över hur hon skall kunna hjälpa mig. Det vore ju onekligen väldigt skönt att slippa gå och hålla andan mentalt hela vinterhalvåret för att man är så orolig för om någon i familjen ska må illa. Det tar så oerhört mycket energi, helt i onödan. Rent mentalt vet jag ju att händer det så händer det, men det är svårt att styra känslolivet alla gånger.