lördag 27 februari 2010

Dags för nästa barn...

Hade skrivit ett väldigt långt inlägg alldeles nyss, men så hängde sig uppkopplingen, så det försvann. Kanske lika bra det, för det är inget skoj att läsa om för någon annan ändå, och själva bearbetningsarbetet fick jag ju gjort ändå, bara av att skriva det.
Sammanfattningsvis har B nu också blivit magsjuk, och jag har sån grym magkatarrr nu, och försöker febrilt att hålla mig sysselsatt för att hålla ångesten borta. Får se hur det går sen när jag ska släcka lampan och försöka sova, det är då den brukar köra över mig...
Fick två olika förslag från psykologen - att möta ångesten istället för att tränga undan den (vilket jag inte vet om jag vågar), eller att försöka hitta något sätt att stå ut - t ex att läsa, även om jag får göra det hela natten. Tror det lutar åt det sistnämnda, även om jag inte vet hur jag då ska orka med morgondagen med två barn som jag ska hålla igång medan maken och B håller sig undan... Vill inte, vill inte! Lyckades i alla fall styra mig och hjälpte till att städa medan maken tog dottern idag, då det var nedsölat över halva vardagsrummet, och jag bara så fort som möjligt ville få bort smittrisken härifrån. Hoppas, hoppas att vi andra klarar oss. Vi ska ju till fjällen om en vecka - som jag längtat till det! Men nu känns det asjobbigt, kan inte tänka mig något värre än om någon blir dålig i bilen på väg upp, då dör jag tror jag...

torsdag 25 februari 2010

Längtar efter våren!

Igår var det helt sagolikt väder med strålande sol och gnistrande snö - härligt! Men idag är det gråmulet och trist, och jag längtar efter våren! B grät imorse när hon skulle ta på sig overallen "Mamma! Jag vill ha SOMMAR!" Ja, jag med! Det ska bli så skönt när tjejerna kan hoppa i jacka och skor själva och man slipper skotta fram och skrapa rutorna på bilen. Tror morgonbestyren kommer att ta en halvtimme kortare tid - minst. För att inte tala om att man kan ha altandörren öppen, och barnen kan springa ut och leka i gungställningen, plocka hallon och blåbär och bara vara. Mmmm härliga tid! Och deras mamma får sätta spaden i jorden och forsätta med trädgårdsanläggningen. Lite ledsen över att jag inte hann få ner några vårlökar i höstas, men jag ska plantera ut växter istället tänkte jag. I krukor om det krävs - jag måste få ha lite vårfint när all snön väl försvinner. En positiv sak är i alla fall att det börjar bli ljusare ute. Jag är så känslig för mörkret på vintern, och undrar varje vår över att det kan göra så stor skillnad för energin att ljuset återvänder. För tillfället skulle jag behöva en enorm dos energipåfyllning. Jag är så trött på att alla negativa känslor. Vill vara pigg, glad och uppskatta allt fantastiskt jag får uppleva här i livet. För i grunden är jag ju glad och lycklig över min fina familj, och tacksam över att jag får spendera så mycket tid med dem. Men sista veckan har sugit musten ur mig känner jag. Det ska bli skönt att komma bort lite snart. Vi ska upp till fjällen om en dryg vecka, och andra halvan av veckan kommer svärföräldrarna också upp. Då får vi lite avlastning, så förhoppningsvis kanske jag och maken får oss några åk själva i slalombacken också - det vore kanonmysigt:-).

onsdag 24 februari 2010

Musikalisk bebis

Idag fick B gå till dagis igen, då hon ju inte varit dålig mer än lite ont i halsen i helgen. M fick vara hemma en extra dag för säkerhets skull, även om hon inte mått illa på över 2 dygn. Men hon får gärna komma igång att äta fullt ut också, så hon orkar med dagen på dagis. Idag har dock aptiten varit mer normal. Maken VABade med henne idag också, så jag och L gick på Sång&rytmik. Han tycker att det är så himla kul, och det är så roligt att se. Det spritter i hela kroppen på honom, och benen slår mot mina höfter som små trumpinnar när vi dansar. Idag fick de varsin trumma att spela på, och han både trummade och krafsade, samt undersökte den grundligt, varje liten nit i lädret. Han blir glad så fort man dansar eller klappar händerna framför honom. Det ska bli väldigt kul att se hur han utvecklas under terminen, och vad han klarar av att göra mot sommaren på rytmiken.
Jag tror att jag spänt mig så mycket de senaste dagarna, så att min kropp därför är helt slut, för det känns som att jag gjort värsta träningspasset och tömt hela energireserven. Det var väldigt skönt att maken var hemma också idag, så jag slapp stressa så mycket vid hämtning/lämning, och vi alla kunde ta det lite lugnt. Vi tog en promenad alla 4 och hämtade B på dagis. Skönt med lite frisk luft, och strålande vintersol. Lite piggare blir man ju i alla fall av vädret:-). Sen lagade jag första rätten från Linas matkasse - Purjoinbakad köttfärslimpa med potatis och hemmalagad gräddsås. Det var riktigt gott! Jag som inte rett en sås sedan hemkunskapen på 90-talet blev glatt överraskad över hur lätt det var - och hur gott det blev:-).
Imorgon blir det en vanlig dag, båda tjejerna ska till dagis, maken till jobbet och jag och L på babysim.
Nu var B precis ledsen, och genast knyter det sig i magen på mig. Jag kan inte riktigt slappna av än märker jag. Hörde hur hon sa AJ, och bad maken kolla om hon hade ont i magen. Som tur var var det "bara" växtvärk *puh*. Det borde ju vara färdigt nu, eftersom det redan gått så många dagar, men jag är så himla nojjig ...

tisdag 23 februari 2010

Håller tummarna

Ingen har mått dåligt nu sen tidigt igår morse, så jag håller tummar och tår för att det är över för denna gång. Eftersom jag och L hållt oss i andra änden av huset och inte haft kontakt med M sen hon blev dålig lämnade vi faktiskt huset lite idag. Det satt långt inne, för jag är så himla rädd att smitta någon annan, men rent logiskt borde det ju vara säkert. Så han fick följa med till psykologen, och det gick helt okej. Det var väldigt välbehövligt att prata igenom de senaste dygnen, och få lite perspektiv på det hela. Har fått lite hum om hur jag kan tänka och göra för att försöka dämpa ångesten om det blir fler turer framöver. Nu kommer det att bli uppehåll i 3v pga sportlov och annat, så det ska bli spännande att se vad samtalet kommer att handla om sen.

Sen på em var jag på BVC med L. 6mån-kontroll, som gick galant. Läkaren tyckte att han var charmig och fullt utvecklad för sin ålder. Han är redan 71lång och 9,2 tung - stor kille, men det visste jag ju redan:-). Sen fick han de två sprutorna som han skulle haft vid 5mån egentligen, men eftersom han fick 3mån-sprutorna senare fick han även andra vändan lite efter. Första sprutan gick galant, men den andra som sved värre blev han ordentligt arg av. Han var högröd i ansiktet och skrek medan han fick plåster. Men så fort jag tog upp honom mot axeln lugnade han ner sig, så han är inte långsint i alla fall;-).

Sen skulle vi handla, då det var helt tomt på ffa frukostmat hemma, och vi behövde något färdigt till middag då klockan redan tickat på. Han somnade i bilen, så jag fick klicka i babyskyddet i sulkyn och ta med vagnen ner. Det gjorde att jag fick ta en liten vagn med två korgar för att få med mig allt. Bökigt är ju bara förnamnet på att försöka ta sig fram genom en stor välbefolkad ICA-butik med sulky OCH en vagn till när man är själv. Men, men jag är inte den som är den, så det var bara att kämpa på. Halvvägs genom listan inser jag dock att jag inte kommer att få plats med allt, så jag prioriterar frukostmat, middag och blöjjor. Ändå blir min lilla vagn överfull. Kommer igenom kassan utan problem, packar två stora pappkassar, och har blöjjor och toapapper bredvid. Funderar över hur jag ska få upp allt till bilgaraget, då den lilla vagnen med varukorgarna inte rymmer mina stora pappkassar. Inser att jag behöver ta en stor kundvagn, men de är ca 20 m bort, på andra sidan raden av kassor, förbi betongpelare och massor av folk. Lyfter upp blöjpacketet och toapappret på vagnens handtag och lyfter den första pappkassen. Då lossnar handtaget på kassen. Som tur är inser jag det innan jag lyft den fullt, så jag får ner kassen innan den välter, så alla varorna stannar på plats. Men jag kan ju omöjligt få den med mig. Funderar över om jag ska lämna L och maten och springa och hämta en vagn, men det känns inget bra. Som en räddande ängel dyker det upp en ny kassörska bredvid mig. Innan hon hinner in i sin kassa (som är tom på folk), frågar jag om hon kan tänka sig att hjälpa mig. Stressen lyser nog ur ögonen på mig, för hon tar bara min tia och går iväg och hämtar en vagn. En sån himla tur att hon dök upp just då - vet inte hur jag skulle ha tagit mig därifrån annars. Lite bängligt var det att få med sig en rätt full kundvagn och en sulky förbi betongpelare och allt folk, men till slut var jag uppe i garaget. Helt genomsvettig och fullständigt slut i hela kroppen. Så typiskt mig att inte inse att även jag har gränser, allt skall klaras av. Jag undrar hur de stackars ensamstående mammorna gör med bebisar som är för små för att åka kundvagn - storhandlar de inte, eller har de barnvakt? Jag är väldigt tacksam för att vi är två som kan dela på handling och andra praktiska göromål. Oftast åker maken och storhandlar utan barn. Nu har vi även bokat Linas matkasse, så det gör att det blir lite lyx varannan vecka iaf, då vi får leverans av färdigpackad matkasse med tillhörande recept. Det ska bli väldigt skönt att slippa tänka på vad vi ska äta till middag varannan vecka:-)! Och spännande att få lite matinspiration - det kan aldrig vara fel.

måndag 22 februari 2010

Here we go again...

Så var det dags för det jag fasat för hela vintern - magsjuka i familjen. Ryser bara jag tänker på det. Jag är så fantastiskt glad att jag har världens mest omtänksamme make, som förstår hur jobbigt det är för mig. Han tog direkt tag i situationen när M kräktes i sängen - satte henne i duschen och började sanera i hennes rum. Jag fick göra de okladdiga sakerna, som att hämta hink och påsar, rena sängkläder etc. Sen sov han med henne på en madrass i allrummet och tog hela natten, medan jag fick stänga in mig med L i vårt sovrum, bakom två stängda dörrar och med öronproppar. Gissar på att han ändå sov mer än jag den natten, trots Ms magtömningar. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite hjälp av terapin att hantera kroppens reaktion, för jag inser ju att den överreagerar utan att jag kan göra något åt det. Hjärtklappning, hög puls, tryck över bröstet, sug i magen och panikkänslor för att någon i närheten mår illa är inte normalt. Som tur är mådde M bra hela dagen igår, så inatt sov jag väldigt gott. Tyvärr fick jag höra imorse att hon varit dålig på tidiga morgonen idag igen:-(. Men, underbara maken har isolerat sig och tjejerna (B klagade också på magont igår, även om det inte blivit något mer där än, tack och lov), i barndelen av huset, så jag hoppas att i alla fall L slipper bli sjuk. Fick höra att det går på Ms dagisavdelning, men vad jag har hört än verkar det som att bara barnen blivit sjuka, så jag håller tummarna för det.
Jag har en bokad tid hos psykologen imorgon, och har mejlat med henne om hur vi ska göra. Jag är så himla nojjig för att inte smitta andra, så jag ville helst omboka tiden. Men hon ville att jag ska komma, så jag får ta med mig L (vill inte lämna maken med alla tre och riskera att L blir sjuk. Hans lilla kompis fick ligga inne en hel vecka på sjukhus nyligen när hon var magsjuk.) På sätt och vis ska det bli skönt att få prata ut om det hela. Hoppas att L håller sig lugnt. Jag är väldigt nyfiken över hur hon skall kunna hjälpa mig. Det vore ju onekligen väldigt skönt att slippa gå och hålla andan mentalt hela vinterhalvåret för att man är så orolig för om någon i familjen ska må illa. Det tar så oerhört mycket energi, helt i onödan. Rent mentalt vet jag ju att händer det så händer det, men det är svårt att styra känslolivet alla gånger.

fredag 19 februari 2010

Trött med glad

Känner mig rätt harmonisk för tillfället - skön känsla:-)!
Tog tjuren vid hornen igår och talade om rakt ut att jag tänker vara föräldraledig på heltid åtminstone till i höst, och att L ska börja på dagis först om 1½ år. Kändes väldigt bra, och chefen försökte inte ens övertala mig *kors i taket*. Skönt att ha det avklarat, nu kan jag njuta mer av att vara hemma, och så kanske de låter bli att ringa och tjata.

Jag är så glad över att jag har tre så fantastiskt fina barn. B som är så duktig och snäll och börjar bli stå stor. Har playdates hemma hos kompisar och bjuder över dagiskompisar hit. Ibland börjar hon likna en lite tonåring redan - testar gränser och struntar i att lyssna när det passar. Men för det mesta är hon väldigt lätt att ha att gör med nu. Hon kan redan skriva och läsa lite grann, och vi hade funderingar på att sätta henne i 0an redan till hösten, med sina kompisar som är ett år äldre. Men vi har bestämt oss för att inte göra det. Hon växer upp så fort ändå, och det är nog bra för henne att få vara liten ett år till och bara leka på dagis. Fick höra av en kurator på en högstadieskola (i bastun efter vattengympan) att det är så hårt klimat idag, och att de som utvecklas lite senare på högstadiet bland tjejerna har det riktigt tufft. Ryser lite vid tanken, men det lär ju inte dröja så länge innan vi är i det stadiet av livet. Så det är nog bättre ändå att hon får vara bland de äldre i klassen. Bara hon hamnar i rätt gäng. De som hon umgås med som är ett år äldre är alla bra ungar med vettiga föräldrar. I hennes egen årskull är det lite blandat. Men det blir ett senare problem. Hon har hur som inga problem att skaffa nya vänner, så det blir nog bra. Jag hoppas att hon kan få slippa hamna lika hårt i "duktig-flicka-fällan" som jag gjort.
M har tagit ett stort kliv nu utvecklingsmässigt, och återigen blivit i det närmsta blöjfri. Hon var nästan torr när lillebror kom, men har haft bakslag sen dess. Vi har försökt till och från på hennes villkor under hösten och vintern, men nu funkar det klockrent med trosa på dagen och blöja bara till natten. Hon är så påhittig och go! Det är inte alltid hon bryr sig om vad vi säger, men hon gör det med charm, och när det verkligen är viktigt vet hon precis vad som förväntas av henne. Maken till innovativ unge får man leta efter. Hon ser till att fixa som hon vill och hittar lösningar för att t ex ta sig upp dit hon inte når osv. Allt vill och faktiskt kan hon göra själv nuförtiden - skönt! Hon är så kramgo och kärleksfull att jag bli varm i hjärtat. Hon och B har verkligen stor glädje av varann och kan leka väldigt bra tillsammans. Tidvis är det såklart mycket gnabb och bråk - syskonkärlek, men däremellan märker man hur de månar om varann - det finns inget som värmer hjärtat mer:-P! M börjar också bli mer försiktig med sin lillebror, samtidigt som han tål mer, så de börjar också få en riktig relation - mysigt.
L är snart ett halvår och börjar också ta alltmer plats här hemma. Mina studier jag försöker syssla med parallellt med att vara hemma får bli lite nerprioriterade för tillfället, för det är inte många stunder per dag jag hinner läsa. Men det löser sig ändå. Samtliga kurser i höstas fick jag VG på, så G lär det bli nu i vilket fall, och mer behövs inte. L sitter med vid matbordet nu, gapar som en liten fågelunge efter mat och gröt. Han vänder sig från mage till rygg och nästan från rygg till mage. Hoppgungan är en riktig hit - han studsar så det står härliga till:-). Två små tänder har tittat fram redan. Det ska bli kul när han kan sitta stadigt utan stöd - nu sitter han själv en liten stund - så man kan börja leka lite mer riktigt med honom. Han är världens charmigaste lilla bebis, tokler såfort någon tittar eller pratar med honom. Fast det är klart, som en bordsgranne vid dopfesten sa i förrgår "Vem vill inte bli sedd? Vem blir inte glad över att bli sedd av någon annan, det är ju det härligaste som finns!" Så klokt sagt.

Själv känner jag att det kommer att bli väldigt bra för mig med terapi. Jag har aldrig funderat över det förut, men när jag är där märker jag hur mycket undantryckta känslor jag har, vilka orimliga krav jag ställer på mig själv, och att det finns andra sätt att se på saker. Det enda är att det är så hemskt dyrt, men jag får se det som en investering i livskvalitet, samt i barnen. För kan jag undvika att föra vidare vissa saker till dem, som jag i efterhand inser att jag tagit över från min mamma, så är det värt varenda krona. Jag gick ju dit för att få hjälp med min kräkfobi, men har förstått att det endast är toppen på isberget av mitt kontrollbehov. Så nu ska jag dit en gång i veckan framöver. Det ska bli väldigt spännande att se vart det leder.

torsdag 18 februari 2010

Tänk att ett nummer på nummerpresentatören kan väcka sådant obehag...

Idag har jag varit vuxen nog att själv bestämma om jag vill svara i telefonen. Det ville jag inte. Såg på nummerpresentatören att det var från jobbet. Jag har redan talat om att jag tänker vara mammaledig till efter sommaren, men de försöker ändå titt som tätt höra om jag inte vill komma in och jobba lite. Får en klump i magen bara jag tänker på det. Hörde hur mobilen gick igång, samt hur det plingade till när SMSet om att "du har ett nytt meddelande" kom. Lyssnade av efter en stund, och hörde chefens överkäcka stämma säga att hon vill att jag ringer upp. Väntar till i eftermiddag. Nu ska jag strax till psykologen. Kanske ska prata om jobbet då med. Känner verkligen att det är dags att byta nu. Inga av de arbetskamrater jag jobbat någon längre tid med finns kvar, just nu verkar alla sluta samtidigt och vad jag förstått är kaotiskt bara förnamnet. Känns inte så lockande att åka in alls. Det svåra är bara att inte bli omkullpratad av chefen - hon är väldigt bra på att övertala/kräva saker. Men nu har jag faktiskt laglig rätt att vara hemma, sådetså!
Ju mer jag tänker på det desto sjukare är det att jag blir stressad bara av att tänka på jobbet, och övervakningen där. Det är nästan så att jag paranoid börjar kolla runt här hemma efter kameror - om inte chefen kan se att jag medvetet lät bli att svara när hon ringde. Helt klart dags att byta arbetsplats ... Får se vad som dyker upp, har en grej på G, men vet inte riktigt när. Lite kluven är jag, för jag har varit hemma så länge, så rent yrkesmässigt vore det kanske smart att åka in någon vecka, men jag vet hur det blir. Stressigt och så plötsligt ska man bossa över hela stället när chefen och familjen drar iväg på semester, fastän man är ringrostig och inte har fått möjlighet att utföra vissa mer komplicerade saker medan det finns någon i huset att fråga. Men så när det passar ska allt funka ändå, när de inte är där.
Nej, jobba ska man som sagt göra resten av livet, så jag tänker faktiskt njuta av mina barn nu när de är små! Blir arg på mig själv att ett stygn av dåligt samvete river i bakhuvudet, för jag ska inte behöva ha dåligt samvete för att jag prioriterar min familj och mina barn. Det är de som betyder mest av allt för mig, och hellre att chefen blir missnöjd än att familjen blir det. Nog för att maken stöttar mig vad jag än väljer *älskar*. Sålänge jag inte hör från jobbet (eller bara läser om kaoset i förtäckta ordalag via Facebook) går det bra att skjuta ifrån sig det dåliga samvetet, men när de ringer och stör i min mammabubbla rubbas mina cirklar. Jag vet att det kommer att bli lite tufft när jag väl ska komma tillbaka igen - jag har varit hemma länge nu. Men det känns som att det kan lika gärna få bli tufft då, än att det ska behöva bli det både nu och sen igen när jag ska börja på riktigt. Mycket tankar som går runt. Hoppas, hoppas att plan B funkar!

onsdag 17 februari 2010

Önskar det fanns vaccin mot vinterkräksjukan

Jag är emetofob. Det innebär att jag är paniskt rädd för att kräkas eller höra/se/höra talas om andra som kräks. Värsta mardrömmen heter vinterkräksjukan, vilket är svårt att skriva till och med, så det brukar få räcka med VKS. Har man tre små barn, varav två går på dagis, där VKS härjar för fullt för tillfället, och dessutom är emetofob, så är livet lite jobbigt. Jag har alltid haft svårt för det, men nu har det eskalerat, och jag har svårt att inte tänka på det. För att det inte ska gå ut över barnen får de stora gå på dagis ändå, även om jag helst skulle hållt dem isolerade tills allt är över. Men det är ju inte görligt att stänga in en blivande 5åring och en blivande 3åring hemma hela vintern, framför allt inte som de har en lillebror som tar mammas tid, tyvärr. Så jag går och håller andan mentalt, från december till mars... Efter alla år har jag nu äntligen insett att det är ett reellt problem, och att det inte är normalt att reagera som jag gör. Inte för att jag kan styra över kroppen, när pulsen går upp, hjärtat bultar, andningen blir tung, magen kör runt och det känns som att jag får en knytnäve i mellangärdet. Men jag har äntligen tagit tag i det, och uppsökt en psykolog. Jag ska dit för andra gången imorgon. Hoppas, hoppas att hon kan hjälpa mig att få lite distans till det hela, för det är väldigt jobbigt. Jag har aldrig gått till en psykolog innan förra besöket, så det känns ovant, och på något oförklarligt sätt lite pinsamt. Så jag har inte talat om det för någon utom min man, och er förstås, som eventuellt läser detta.
Tänk om det fanns ett vaccin mot VKS, åh vad underbart det skulle vara. Ta en spruta och så var man trygg hela vintern. Ja, visst finns det andra magsjukor också, men inte lika hemska och lika smittsamma.

tisdag 16 februari 2010

Blogg-premiär!

Så har även lilla jag tagit steget ut i cyberspace på riktigt; jag ska börja blogga!
Efter ett års frekvent Facebook-status-uppdaterande kan jag konstatera att det är väldig synd att jag inte sparat texten någonstans, för att ha något att gå tillbaka till och minnas. Så vad kan vara mer lämpligt än att börja blogga? Till en början kommer jag att vara anonym, men framöver kanske det slipper ut lite mer privat information. Tanken är att ventilera vardagshändelser, känslor, dryfta det som för tillfället känns angeläget och att äntligen komma igång att skriva lite igen! Författardrömmarna sedan barnsben ligger och pyr, och så småningom (när de tre små barnen blivit liiite större) skall det bli en bok skriven.