Imorgon bär det av till fjälls!

Borde väl egentligen packa det sista nu, istället för att sitta vid datorn. Men eftersom vi högst sannolikt inte kommer att ha någon uppkoppling i fjällen måste jag ju Interneta lite först;-).
Imorgon bitti ska vi åka upp till Orsa Grönklitt. Det ska bli så skönt att komma hemifrån lite, och förhoppningsvis få lite sol och skidåkning. Skönt att det är relativt nära ändå, Orsa, så inte barnen hinner tröttna alltför mycket. Det blir första långresan med tre barn, spännande!

Ännu lite mer spännande för att jag är yr igen. Var ju jätte-jätteyr och sjukskriven för det när jag väntade L, men då sa både läkare och barnmorska att det var helt normalt att väggarna snurrade för ögonen när man var gravid. Tre månader tog det, sen gick det över. Igår var vi på middag hos goda vänner. Jag kände efter maten, när vi höll på att lägga 5 barn i 3 olika rum att något var i olag i kroppen. Frös och kände mig orolig i magen. Försökte ignorera det, men när vi väl hamnade i soffan alla vuxna och skulle ha lite trevligt när barnen sov så blev jag helt galet yr. Tack och lov snurrade inte taket ner mot golvet som sist, men inne i huvudet kändes det som att jag åkte karusell. Kallsvettig, likblek och illamående sa jag till maken att vi nog tyvärr får tacka för oss. Fick ett glas vatten och snälle värden öppnade dörren ut i vinterkylan för att jag skulle få lite luft, medan maken hämtade bilen och packade in alla barnen. Jag fick stödja mig på värden ut i hallen och sätta mig på golvet för att få på mig stövlarna. Helt galet. Kändes kymigt att kvällen fick ett sånt abrupt slut när de bjudit på god mat och allt, men jag mådde verkligen inte bra. Jag var yr inatt, och fick min första riktiga sovmorgon sen L föddes imorse - sov till elva(!), helt underbart skönt! Idag känns det bättre, men jag är ändå snurrig, det känns som att hjärnan är lätt bortkopplad. Men jag kan i alla fall vända huvudet utan att det känns som att jag ska ramla omkull - alltid något;-). Skönt iaf att maken ska köra upp imorgon - hade inte känts så bra att sätta sig bakom ratten. Har som sagt inte varit så här yr sen jag var gravid sist, så jag hoppas verkligen att hormonspiralen gjort sitt jobb därinne. Tre barn på fyra år räcker väldigt bra... Men det är väl något virus på balanssinnet antar jag. Får väl kolla upp det om det inte är bra när vi kommer hem igen, men det hoppas jag verkligen att det är:-).

Världens bästa svärföräldrar!

Jag slapp ju oroa mig för magsjuka i bilen i af, för både jag och maken däckade i magsjuka redan inatt resp imorse. Som vanligt är ju oron värst, gick faktiskt att kräkas utan att dö, men att må illa hela natten och halva dagen var värre. Framför allt som det behövs servas mat och bytas bajsblöjor även om man mår skunk. Maken ringde till sin mamma till slut, då jag låg med L på sängen och höll på att svimma liggande (magsjuka och fullamning i kombination med att inte kunna dricka är ingen höjdare) och han sprang på toa som en tätting. Han skulle höra om hon kunde köra över lite mat åt tjejerna, då ingen av oss kunde med tanken på att laga något. Men då sa världens underbaraste svärmor att de hämtar tjejerna så vi får vila. Jag är så oerhört tacksam för att de riskerar att bli smittade för vår skull. Vet att min egen mamma inte skulle ha ställt upp så, då hon också lider av emetofobi. Men även om maken försökte säga att det var dumt att de också riskerar att smittas så stod svärmor på sig. Underbara hon! Det gjorde att jag kunnat sova när L tagit sina tupplurar under dagen, och jösses vilken skillnad det gjort. Efter nästan två dygn utan sömn var det precis vad jag behövde. Jag försökte i sig vila även när tjejerna var hemma, men det går inte att somna med gott samvete när en 2½ och en 4½åring är vakna i huset. Nu har jag i alla fall lyckats dricka både saft och blåbärssoppa, så jag känner att livsandarna så sakteliga börjar återvända.